Andra världskriget från ett annat håll


The Saboteur är ett spel med många brister som jag verkligen retar mig på. Det handlar mest om kontrollen som är väldigt ologisk. Men också kameran och grafiken har stora brister. Men ändå så fortsätter jag och spelar och står ut med bristerna. Det hade jag inte gjort med vilket spel som helst. Varför jag står ut med alla brister som spelet har förstår jag inte riktigt men antagligen så besitter spelet någon eller några små egenskaper som fångar mig. Sluttexten rullade nämligen förbi alldeles nyss och då hade jag klarat av 100% av spelets uppdrag. Både sidouppdragen och huvuduppdragen.

Jag styr en irländsk bilmekaniker som satsar på racing men redan tidigt i spelet så går saker och ting åt helvetet. Sean Devlin, som huvudpersonen heter förlorar både racingloppet och sin bästa vän till nazisterna och det här gör honom riktigt förbannad. När vi lite senare återfinner honom, på flykt i Paris, så är han inte svårövertalad att bli en del av motståndsrörelsen och bara någon minut senare har jag sprängt sönder massor av grejer.

Skjuta, spränga, smyga


Spelets spelmotor är inte speciellt bra. Nästan allting som man gör har man redan gjort bättre i massor av andra spel. Allting från att klättra på väggar till att styra bilar känns halvdant och när man sedan ska skjuta massor av nazister och kameran krånglar in sig i små hörn så blir jag ganska frustrerad. Att ett av spelets huvudmoment, att springa över taken, också går ganska osmidigt gör ju inte saken bättre. Fast ändå fortsätter jag och står ut med bilar som sladdrar och fasadklättring som känns som sirap.
Men så är det den lilla detaljen med stämning. Och här lyckas spelet riktigt bra. Det områden där fransmännen är förtryckta och givit upp hoppet är svartvita med endast detaljer i färg. Spelet ser ut som filmen Sin City i sina bästa stunder och även om jag tyckte den filmen sög så var den riktigt snygg. När man befriar områden från nazistdominansen så blir dem i färg (och tyvärr lite fulare). Helt befriade blir områden aldrig från nazisterna. Paris är ju ockuperat, men invånarna börjar göra motstånd och mot slutet av spelet blir jag inte förvånad när jag ser en ung dam med kulspruta försvara mig medan jag försöker fly från nazisterna.







Paris i miniformat


Det bästa med hela spelet är ändå Paris. Det minnesvärda delarna av Paris finns alla med i en sorts ministad där saker som Eiffeltornet och Triumfbågen står stadigt. Man kan ta sig nästan vart som helst över hela staden och utsikten från Eiffeltornet är riktigt läcker.

Under stora stunder av spelet så driver jag fram och bara njuter av att upptäcka Paris och givetvis så spränger jag alla nazistsaker som kommer i min väg också. Och det finns mycket att spränga. Alldeles för mycket. Nu när jag klarat spelet så har jag bara förstört 33% av alla saker som går att förstöra.
Så här i efterhand så känns det nästan som om spelet var lite för kort trots sina fel. För både storyn och Paris var riktiga trevliga bekantskaper och jag hoppas på en uppföljare trots det EA lade ned Pandemic.

Betyg
7/10
+
Paris är en underbar stad att besöka. Bra story. Härligt att få uppleva andra världskriget från en annan vinkel.
-
Kontrollen, kameran, grafiken