Första spelet var ett av det spel som fick mig att faktiskt uppskatta första-person-skjutare till konsol. Men kontrollerna har ständigt blivit bättre och nu känns det inte alls längre konstigt att skjuta sig fram med en PS3-kontroll. Så skjuta sig fram är precis vad jag gjort i den här uppföljaren. Efter att ha skjutit sig fram lite mot andra lyckosökare online så tog jag tag i singelspelsläget efter några månader. Precis efter att jag klarat av Modern Warfare 2 också för den delen. Det är många som just jämfört det här två spelen men jag tycker nog att dem är ganska olika. Modern Warfare är mer regisserat och förutbestämt. Att alla vägarna är linjera störs inte så mycket eftersom det oftast är så pass snyggt gjort. Lika snyggt gjort är det inte i Bad Company 2. Här verkar världarna nämligen mycket öppnare men så fort man hamnar på den mörka delen av kartan så börjar tiden att räkna ned och man har bara några få sekunder på sig att ta sig tillbaka innan man dör. Helt idiotiskt grepp att få oss att följa en förutbestämd väg.

Det sprängs mycket under spelandets gång.

Utöver det så tycker jag att historien berättas på ett relativt bra sätt. Inte för att historien är speciellt bra. Inte om man nu jämför med första spelet som faktiskt hade en ganska unik historia om våra fyra vänner från det dåliga kompaniet medan det trotsade order för att leta guldtackor. Nu ska man istället, som vanligt, rädda världen. Lite tråkigare och lite mer gäsp så att säga.

Annars sitter det mesta där det ska. Kontrollen är helt ok. Ibland kändes det som om kontrollen fastnade och blev ryckig. Jag vet inte riktigt om det var spelets fel men samtidigt så har jag inte upplevt det förut på min PS3:a. Jag tycker också att grafiken och det grafiska ser lite halvdant ut ibland. Speciellt mellansekvenserna kan kännas ganska dåligt gjorda medan banorna är riktigt snygga.

Miljöerna är varierande. Från snöiga berg till torra öknar.

+ Spelets största behållning är multiplayer delen. Snygga omgivningar och många olika spellägen.