Varje gång jag får för mig att skriva ett inlägg så hoppas jag ju att det ska kommenteras. Helst vill jag ha massor av kommentarer från både välkända tyckare och nya. Men ibland blir det inte så och kommentarfältet är lika tomt på inlägg som lönekontot dagen före lön. Det är ju någonting man som bloggare får lära sig att leva med. Om man nu inte råkar sitta bakom en av det där riktigt stora bloggarna som både tjänar pengar på sitt skrivande och får massor av uppmärksamhet.

Men samtidigt så håller jag kommentarer som en bisak. Det viktigaste för mig med mitt skrivande är att få uttrycka mig. Det har alltid varit en viktig del för mig. Just att få uttrycka mig. Det är inte alltid så väl formulerat eller väl genomtänkt alla gånger. Men uttryck är viktiga. Genom att skriva låtar, recensera saker, blogga, twittra och annat. Antagligen är det ett sätt för mig att bevisa att jag finns till. Eller rättare sagt. Ett sätt för mig att bekräfta att jag finns till. Eller kanske ännu bättre. Ett sorts tidsfördriv.

Någonstans långt inom mig skulle jag vilja skriva en bok. Släppa en skiva. Jobba på en tidning. Kanske i samband där man får syssla med det goda här i livet. Att träffa människor och dela tankar och erfarenheter med dem.

Sen är det ju det här med respons på det man säger. Eller skriver. Det kanske man får hämta hem någon annanstans ifrån än just bloggen.